Bättring

Idag lämnade jag lägenheten ensam för första gången på många dagar. Bara ett litet ärende 3 minuter hemifrån men det räckte gott och väl. Resten av dagen har därför ägnats åt att vila. Tredje filmen för dagen och dags för ännu en omgång antibotika. Passar på att kombinera med ett ordentligt pass andningsgymnastik. Sedan jag fick åka in till sjukhuset har jag kört 3 pass per dag á cirka 2 timmar. Det är krävande och det tar tid. Men jag börjar äntligen känna mig mindre slemmig! 
 
Idag var även första dagen jag har vairt ensam. Ingen sjukhuspersonal, ingen R. Jag var orolig imorse när jag vaknade och hade ont i sidan igen. Första tanken är ju att jag måste tillbaka till sjukhuset. Men det var inte alls lika illa och nu känns det bara i vissa ställningar och när jag andas djupt. Hoppas det är borta helt tills imorgon. Hoppas febern försvinner helt med. Jag är så otålig av mig.
 
 

Första dagen hemma

Igår eftermiddag var jag så glad över att få komma hem. Igår kväll efter bilresan på 5 minuter hem var jag mindre glad. Det var så mycket jobbigare än jag hade väntat mig. Men det var skönt, oerhört skönt att vara hemma i sin egen lägenhet igen.

Idag har jag sovit. Och fixat antibiotikan. Och ätit. Och sovit igen. Inte varit vaken många timmar. Lite feber igen och kroppen är helt slut. Men det borde jag väl väntat mig.

Snart blir det middag tillsammans för första gången på länge och sedan lär jag ärligt talat somna. Jag får inte tro att jag mår bättre än jag gör. Jag måste ta det lugnt.

Hej från infektionsavdelningen

Jag har dragit mig för att skriva detta inlägg, inte vetat hur jag ska uttrycka mig. Det har varit för tufft. Jag befinner mig sedan natten till i måndags på sjukhuset. De första dagarna var jag även alldeles för smärt- och andningspåverkad för att få ner något vettigt i skrift. Men idag har det gått några dagar och jag börjar få lite distans till allt som har hänt. 
 
När jag gick och la mig i min egen säng, för första gången på hela helgen, i söndags kväll hade jag en konstig känsla i vänster sida. Det gjorde inte ont, det kändes bara annorlunda. Jag tänkte att det berodde på allt spelande på Dreamhack och ärligt talat längtade jag bara efter en hel natts sömn. Det gick inte riktigt som planerat.
 
Vid 2 vaknade jag av att jag hade väldigt ont i vänster sida, speciellt när jag andades. Jag gick upp och tog en av mina starka smärstillande och gick tillbaka till sängen. Tänkte att smärtan snart skulle släppa och att jag skulle kunna sova. Efter 15 minuter kunde jag inte ens ta normala andetag, allt gjorde ont. Jag ville bara gråta, men jag kunde inte gråta för då hade jag aldrig kunnat hantera smärtan. 
 
Jag väckte R som försökte göra det bätre för mig, utan större framgång. Jag ville verkligen inte åka hemifrån och tänkte att en varm dusch kunde hjälpa. Sagt och gjort, jag ställde mig i duschen och även om det hjälpte lite var smärtan var nu så stark att jag höll på att svimma. Det var då vi bestämde oss för att ringa etfter en ambulans. Jag låg då dubbelvikt i sängen av smärta och kunde knappt prata när de skickade ambulansen. 
 
Klockan 2.50 var ambulansen framme och två väldigt snälla ambulansförare tog hand om mig. De kollade om jag syresatte mig som jag skulle, satte en nål i armen samt kopplade på syrgas för att underlätta andningen. Ambulansfärden in till akuten var inget rolig. Varenda sväng och gupp gjorde så ont. Jag fick smärstillande i dropp så när jag kom in på akuten började den värsta smärtan släppa.
 
Det blev sedan en lång natt på akuten. Ingen sömn. Ingen som visste något. Ingen som riktigt lyssnade på mig. Smärtan blev inte bättre. Prover togs. Vi väntade på att röntgen skulle öppna. Vi väntade på att jag skulle få komma till en avdelning. Vi väntade och väntade och väntade.
 
Jag tror det var vid 9-tiden som de förflyttade mig till AVA (akutvårdsavdelningen). Där fick jag dela rum med en annan patient samtidigt som jag väntade på röntgen och att kontakt med min avdelningen (infektion) skulle upprättas. Jag hade så ont. Jag var så trött. Jag var så frusterad. Det enda jag fick i smärtstillande var alvedon, en lägre dos än jag dagligen tar. Jag fick inte mina inhalationer eller mediciner för det hade de ingen koll på. Och jag fick inte sova för de skulle kolla saker hela tiden. 
 
Vid 10 kom de och hämtade mig och körde mig till röntgen. Tog 5 minuter och sedan tillbaka till sängen. Fortfarande inget svar på vad som hände. TIllslut kom ronden och jag var förbannad. Tjatade till mig ordentligt smärtstillande, eftersom jag inte kunde andas annars. Och jag ville veta vad som skulle hända. Jag ville ha en plan. För jag hade aldrig haft så ont tidigare och jag var orolig att inte jag inte skulle få rätt hjälp tillräckligt snabbt.
 
Det smärtstillande jag tillslut fick hjälpte. Jag fick mindre ont, kunde andas och blev lite gladare. Det kom en läkare från infektionsavdelningen som verkade kunnig och som försäkrade mig om att de skulle se till att jag kom över till deras avdelning så fort det blev ett rum ledigt. Jag skulle även få antibiotika och sen skulle vi avvakta. Det började kännas okej.
 
Det dröjde inte många timmar innan jag rullades iväg till infektionsavdelningen. Här fick jag ett eget rum (eftersom jag är infektionskänslig), en bra säng, en tv, lite fler möbler och ännu mer smärtstillande. Jag kände att jag hade hamnat rätt även om jag fortfarande var orolig och inte visste vad som skulle hända. 
 
Sedan minns jag inte så mycket. Dagarna och timmarna här har flutit ihop och jag har stundtals haft hög feber. Jag fick veta att min CF-läkare här inte jobbade men att de skulle ta kontakt med Lund. Jag fick veta att jag har en lunginflammation på vänster lunga som hade spridit sig ut i lungsäcken och det var därför jag hade så oerhört ont. Jag fick veta att jag skulle behöva stanna ett bra tag. Jag fick veta att vi väntade på svar på prover och odling för att veta vilken antibiotika jag skulle få. Jag fick veta att de inte heller inte visste mycket mer men att det skulle lösa sig.
 
 
 
Idag är det fredag och jag har varit här i fem dagar. Jag har mycket mindre ont även om jag fortfarande känner av det när jag andas. Jag har inte längre någon feber men jag är väldigt utmattad. Och jag ska, om allt går som det ska, få komma hem ikväll fast fortsätta med antibiotiaka hemma i 10 dagar till. 
 
Det jobbigaste den här vistelsen har varit att inte veta var jag ska vara, att jag inte har fått sova och att ingen har haft koll på min sjukdom. Jag har inte fått tillgång till mina inhalationer och mediciner utan massa tjat. Jag har inte haft någon läkare här som varit kunnig på min sjukdom men de har inte heller velat ringa min läkare i Lund förrän efter mycket tjat från min sida. Det har saknats odlingar och röntgenbilder att jämföra med då jag ju inte har bott i det här länet på många år och även där tog det tid innan de kontaktade Lund för att få material. Jag har heller inte fått sova om nätterna, och utan sömn fungerar inte jag. Speciellt inte när jag de första 60 timmarna här bara hade fått 5 timmar sömn.
 
Det har även inte uppfattats att jag haft så oerhört ont. Personalen har verkat tro att jag är här för att jag fick en infektion, och att jag hade haft infektionen hemma i flera dagar men att jag valt att inte göra något åt den. Men det är helt fel. Dels hade jag aldrig väntat på att höra av mig till min läkare om jag hade mått så dåligt och dels hade jag aldrig åkt ambulans mitt i natten utan anledning. Hade jag kunnat hantera smärtan hade jag stannat hemma så länge som möjligt och ringt min mottagning som vanligt. Men jag kände mig ju aldrig speciellt sjuk även om jag var trött och hade ont i kroppen. Jag var aldrig förkyld eller hade någon hög feber.Jag kan ju hantera smärta, det gör jag dagligen. Jag kan dessutom min sjukdom och detta som har hänt var något mer än så. Det kom så plötsligt, helt utan förvarning.
 
Nu längtar jag bara efter att få komma hem till min egen säng och slippa vara så oerhört ensam.