/ Funderingar / Studentlivet / Året som gått /

Livet är en bergochdalbana

Jag känner att stressen över uppsatsen har satt igång på riktigt. Imorgon vid 23.59 är det deadline. Då ska det sista vara klart, och sedan är det bara att vänta. Och planera presentation. Och läsa någon annans uppsats. Och ta tag i två andra kurser. Men ändå. Det är snart slut. Snart tar jag examen!

Och ingen kan påstå att jag har haft det lätt. De här tre åren på universitetet har varit mitt livs bästa och sämsta. Jag flyttade till en ny stad, lärde känna massa ny fantastiska männsikor, var sjukskriven och ynklig en hel sommar, levde livet med mina vänner, separerade från min dåvarande pojkvän, flyttade till egen lägenhet, levde livet ett tag till, hade trevliga middagar och kvällar med en av mina bästa vänner, träffade min nuvarande pojkvän, hade en nära släkting som gick bort, flyttade till ännu en ny stad, lämnade mina vänner, började träna som en tok, fick hemska problem med lederna, flyttade in i den mysigaste lägenheten, levlde livet, drabbas av oförklarlig sjukdom och fick slutligen jobb. Verkligen en bergochdalbana och ibland trodde jag inte att jag skulle orka. Men ibland tvivlade jag inte heller det minsta. Och jag vet att jag kan. Jag vet att jag är stark. Jag vet att allt löser sig tlllslut. Ibland tenderar jag bara att glömma bort det. Och även om jag för stunden är på väg nerför banan så vet jag att det snart vänder. Det får bara gärna gå lite fortare än väntat.