/ Cystisk Fibros / Funderingar /

Om min sjukskrivning

I förra veckan förlängdes min sjuskrivning än en gång. Fortsatt sjuskriven på 100% och om två veckor har jag varit hemma i ett helt år. Det känns ganska sjukt. Jag kan fortfarande ibland prata om jobbet som att jag arbetade kvar, eller som att det var igår jag slutade. Men det är ett helt år. Ibland fattar jag det inte. 
 
Det är i såna här stunder jag funderar på framtiden. På arbete. Vill jag jobba igen? Kan jag jobba igen? Orkar jag jobba igen? Och jag vet ärligt talat inte. Jag kan ligga och fundera på nätterna och känna mig värdelös för att jag inte orkar jobba, Trots att jag har lagt ner så mycket tid och ork på mina behandligar. Trots att jag har ansträngt mig till max och tagit mig igenom grundskolan och tre år på universitet. Trots att jag har gjort allt som varit väntat av mig.
 
Då kommer känslan från när jag arbetade. Den första glädjen över att ha fått ett jobb i den stad där jag bodde, bara några kvarter hemifrån och inom det yrke jag är utbildad. Jag var så nöjd. Men den känslan förändrades relativt fort. Jag gick inte länge med lätta steg till jobbet utan det blev en kamp. En kamp där kroppen sa nej. Kroppen ville stanna kvar i sängen. Kroppen ville inte gå. För allt gjorde ont och jag hade feber varje morgon. Men jag kämpade på.
 
Så småningom hade jag vant mig vid smärtan. Jag tvingade mig själv att gå upp. Men även om jag kunde hantera smärtan började psyket ta stryk. Det gick ganska fort från att ha varit en känsla av att tvinga mig upp ur sängen på morognen till att jag stod i duschen på morgonen och grät för att jag hade så ont och verkligen inte ville gå till jobbet. Men jag stod ut. Jag har alltid pressat mig själv för hårt. 
 
Trots ångesten när jag vaknade fortsatte jag gå till jobbet. Det blev fler och fler dagar som jag arbetade hemifrån för att kroppen sa ifrån på skarpen. Jag orkade inte duscha, klä på mig och fixa alla behandlingar innan jobbet. Jag satt hemma i sängen, oduschad, och jobbade. Jag gjorde mina timmar. Jag skötte mig. För det är så jag alltid har gjort. Någonstans här kände jag att min situation inte skulle vara hållbar i längden.
 
Jag minns specifikt en dag på kontoret. Jag mådde skit, men jag var ändå där. Vi hade möte och planerade framtiden. Jag satt och masserade min fingrar, för 8 timmar kodande om dagen klarade mina leder egentligen inte av, och jag tänkte att jag kommer inte få vara med om de här planerna för jag kommer inte orka. Jag stod ut det mötet, och några timmar till. Sedan gick jag hem, helt slut som vanligt. La mig i sängen och sov. Det fanns ingen dag där jag orkade göra något annat än vila efter jobbet. 
 
Och sedan kom den dagen då jag tog beslutet att sjukskriva mig. I början var planen några veckor, någon månad, kanske lite längre. Men jag hade kört slut på mig själv. Efter min första sjukskrivning mådde jag inte bättre alls. Men jag skulle försöka ändå. 25% skulle jag jobba, hemifrån. Och det skulle jag ju klara, det var jag säker på. Kan ni gissa hur länge jag stod ut? 2 veckor. Sedan var jag slutkörd igen. Ledsen, deprimerad och så så trött. Så jag hade inget annat väl än att sjukskriva mig 100% igen. Och jag kände mig värdelös.
 
Så ja, jag vet inte hur jag ska göra med arbete i framtiden. Vad kommer jag klara av? Jag har haft dagar sedan jag senast arbetade som har varit bra, men jag har också haft månader då jag mått sämre än jag någonsin kan minnas. Så hur gör man när det är såhär? När man är en person som alltid gör det hen ska och som inte vill göra någon besviken. Hur hanterar man sitt liv? För jag vill aldrig mer stå i duschen på morgonen och gråta ögonen ur mig innan jag tvingar mig själv att gå till jobbet. Jag är värd så sjukt mycket mer än så.