/ Året som gått /

Del ett av 2017

Inget nytt år utan en sammanfattning av det förra. 2017, vad hände egentligen? Ja, otroligt mycket helt enkelt. Det har varit tufft men det har också varit fyllt av glädje. Här kommer första delen.
 
Januari
Vi firade in det nya året med vänner i Kalmar, och vi såg väldigt positivt på det kommande året. Jag var dock redan nu trött på mycket passiv aggresivitet som omringade mig och jag saknade ärlighet. Jag kände mig också mer dödlig än på länge och funderade på hur min kropp skulle hantera kommande infektioner trots att jag precis hade klarat en alldeles utmärkt. Dessutom fick jag ta farväl av en person som beydde mycket för mig som barn och en vän fick precis nya lungor och vi visste inte hur det skulle gå för henne. Jag kände ett mörker inom mig. Det var lite mycket känslor där ett tag. 
 
Vi köpte ny bil och testade den på äventyr i skogen. Jag fick också för mig att testa mina gränser rejält och ställde mig för första gången på flera år på min bräda igen. Det blev inte många åk men jag gjorde det ändå och jag var i extas. Kroppen var mindre glad och jag har inte gjort om det sedan dess. Men jag var lycklig, om än så bara för en dag.
 
 
Februari
Jag började februari med att än en gång förklara vad Cystisk Fibros är. Det var precis när jag var på väg att dra igång Salty Life med och vårt första inlägg kom strax därefter. Det blev en månad med ganska mycket fokus på sjukdom. Salty Life var helt nytt, min vän med sina nya lungor kämpade på och mådde bättre för var dag men brottades stundvis med försämringar och utöver det mådde inte jag så bra. Det var ett tufft besök i Lund men jag fick den hjälp jag behövde som vanligt. Jag var dock också väldigt tacksam för svensk sjukvård och firade 5 år som insulinpumpanvändare.
 
Jag hade dock en liten lurvig kompis som bodde här med sin husse. Det var mysigt att ta, om än korta, promenader och ha någon som precis som jag bara ville bädda ner sig i soffan. Tyvärr visade det sig efter några veckor att mina lungor inte klarade av att ha hunden boendes här. Som tur var kunde han bo på annan ort ett tag och att ha honom här var mycket uppskattat så länge det varade.
 
 
Mars
Året fortsatte med mycket smärta, mycket slem, smärta i nya kroppsdelar, täta luftvägar och mycket mörker. Vädret var dessutom kaos. Ena dagen var det snöstorm och några dagar senare satt vi utomhus i solen och åt mat och drack drinkar. Jag var så trött men försökte umgås så mycket jag orkade. Vi hängde mycket med mina närmsta, för det var bara de som förstod och accepterade hur jag mådde. Jag fick också bli omhändertagen under årets första IV-kur som verkligen tog den lilla energi jag hade kvar i kroppen. Jag vilade, vilade och vilade lite mer och hoppades att jag snart skulle må lite mindre dåligt. Det bästa under mars var att lillebror tog sitt körkort och att jag fick min Freestyle Libre. Det sista är en sensor som mäter blodsockret utan att jag behöver sticka mig. Den är fantastisk. 
 
 
April
Denna månad var kaos. Allt jag minns är kaos. Allt som hade byggts upp under månader, kanske år, blev tillslut för mycket. Jag funderade väldigt mycket, främst på hur jag skulle ta hand om mig själv igen. Jag funderade över mitt eget värde och vad jag var beredd att offra för att kunna må bättre. Jag var också väldigt arg, och det med all rätta. Jag förstod helt plötsligt hur mycket ilska jag hade förtryckt. Såhär i efterhand förstår jag hur jobbigt det verkligen var och hur mycket det tärde på mig, och på oss. Men vi tog oss igenom även denna månad.
 
Det blev en bra påsk trots allt. Vi var lediga och åkte tillsammans med mina föräldrar och min bror till Tyskland. Vi bilade ner och stanande hela helgen i Lübeck. Vi åt god mat, kollade på kyrkor och hus, promenerade, badade och drack öl. Det var en väldigt bra resa och det var otroligt skönt att komma bort hemifrån. Några nätter på fint hotell med massa god mat var nog något vi alla behövde. 
 
 
Och där var första delen slut. Det var en tuff start på året och jag önskar att det hade varit en ljusare tid. Jag tror dock att det som hände tillslut hade hänt oavsett. Det handlade mer om att nu slippa fundera på när det skulle ske.