/ Cystisk Fibros / Salty Life /

Salty Life: What I Struggle Most With

 

English below
 ▼▼
Som ni vid det här laget vet är det mycket som en som kroniskt sjuk får stå ut med. Det handlar om tidskrävande medicinering, fördomar i samhället och ovisshet om framtiden. Det jag har mest problem med är känslan av att inte räcka till. Känslan av att inte klara mig själv. Det är så många områden i livet där jag känner att jag inte gör tillräckligt, eller där jag inte kan använda hela min kapacitet. Jag är inte lat men jag tvingas avstå från att göra saker på grund av min CF. 
 
Jag gillar att vara självständig och det är en viktig del av min identitet så när jag tvingas ta hjälp av andra kan det kännas tufft. Exempelvis när vi har flyttat de senaste gångerna har jag inte kunnat göra så värst mycket, åtminstone inte av det fysiska arbetet. Jag klarar inte av att bära tunga möbler eller lådor men jag har blivit en hejare på att hålla upp dörrar och passa hissar. Jag kompenserar även detta med att ta hand om sakerna i lägenheten och organisera, dock med lite hjälp där med. Det kanske kan låta skönt att slippa släpa på tunga saker och bara ta det lugnt men jag får kämpa med att inte överanstränga mig då jag så gärna vill kunna hjälpa till.
 
Jag önskar också att jag kunde jobba. Jag tyckte om att jobba! Jag hade pluggat klart och hade en bra utbildning och fick ett bra jobb direkt. På jobbet kände jag att jag gjorde nytta och de var nöjda med mitt arbete. Jag kunde använda hela min kapacitet och uppskattade nya utmaningen. Det var en känsla av att höra hemma och göra nytta. Nu ser min situation tyvärr ut som så att jag inte kan jobba och istället är jag hemma om dagarna. Jag orkar inte alltid ta hand om hemmet och det kan kännas jobbigt. Inte ens det enklaste "jobbet" klarar jag av. Ibland får jag ta hjälp av sambon, familjen eller vännerna men oftast försöker jag istället sänka kraven på mig själv och tänka att jag inte behöver ha det mest välstädade hemmet i världen. Jag klarar ju det mesta, bara jag gör det på mitt sätt och under en längre tid. 
 
Det jag saknar allra mest är att kunna gå ut på en långpromenad med bra musik i lurarna eller ta med mig kameran och fota i flera timmar. I dagsläget kan jag inte gå många meter innan det gör ont, och att släpa på utrustning är jobbigt det med. Jag känner mig svag. Även om jag skulle få någon med mig som kör mig i rullstolen blir det inte samma sak. Jag saknar ensamheten och motionen. Jag hoppas verkligen att jag ska kunna få uppleva det igen!
 
Det här var ett tyngre men ack så viktigt ämne. Vi är inte robotar, vi har alla känslor, oavsett om vi är sjuka eller friska. Vi har problem som vi dagligen tvingas brottas med. Jag hoppas att ni har strategier och stöd för att ta er igenom oavsett vad. Det finns alltid hopp! Vill ni vara med i projektet hör av er! Om ni gillade inlägget klicka på hjärtat under och dela gärna på era sociala medier! Vill ni följa min vardag finns jag på Instagram (@soff_93). Ha en bra helg och ta hand om varandra! De andra tjejernas bloggar hittar ni här:
--- English ---
As you should know by now it's a lot you have to put up with when you are chronically ill. It can be time consuming treatments, prejudices in society and not knowing how you'll be in the future. I struggle most with the feeling of not being enough. The feeling of not being able to make it on my own. There's so many areas in my life where I feel that I'm not doing good enough. I'm not lazy but I have to give up on things that I want to do because of my CF. 

 

 

I am an independent person and that is a part of my identity so when I have to ask for help it can be hard. For example when we moved the last couple of times I haven't been able to help as much as I wanted. I can't carry heavy boxes or furniture but I'm an expert on holding doors. I also do a lot of the work in the apartment like organizing the boxes. I do need some help to get all the stuff where it belongs. You may think that it's nice not to have to carry boxes but I have to force myself not to help 'cause otherwise I will totally overwork my body. 

 

 

 

 

I also wish I could work. I liked my job! I had just finished Uni and had a good education which gave me a job right after graduation. I felt like I did something good at work and they liked me and my work. I used my whole capacity and appreciated new challenges. It was a feeling of belonging and making good. Today my situation unfortunately looks a bit different. I can't have a job and I'm at home all day long. I don't always have the energy to even take care of the home, which can be hard. I can't even do the most simple work but I do get help from my fiancé, family and friends. I also have to accept that I may not have the most cleaned apartment. I can do almost everything if I'm allowed to do it slowly and my own way. 

 

 

 

 

I do miss going for a long walk or grabbing my camera and go out for hours. Today I can't walk many meters before it hurts too much, and I don't have the energy to use my wheelchair by my own. I feel weak. Even if I get someone with me, pushing me in the chair, it not the same. I miss being on my own and being able to use my body. I really hope I will be able to do that again!

 

 

 

 

This was quite a hard topic, but so important! We're not robots, we all have feeling whether we're healthy or sick. We all have problems we fight every day. I hope you have the support needed to get through anything. There is always hope! If you want to join me in this project just comment. Please like this post below and share it on your social medias. If you want to follow me I'm on Instagram (@soff_93). Have a great weekend and take care of the people you love! The other girls blogs are available (in Swedish) here: