Att lämna något

Jag vet inte hur jag ska kunna berätta om min helg utan att låta pinsam. Jag har dock aldrig haft några direkta problem med att vara det heller. Det var så mycket som hände i helgen och så mycket känslor och jag blev så jävla ledsen när den var slut. Förutom att jag hade en fantastisk dag med mamma, då vi firade att hon fyllt år med lunch och spa, så fick jag också träffa några av mina bästa vänner. Två kvällar av att bara vara, prata och skratta. Senast jag hade samma känsla i kroppen var många somrar sedan. Nu, liksom då, kom jag hem med en känsla av att vara den där personen som jag en gång har varit. En känsla av att inte vara sjuk och ha hela livet och dess möjligheter framför mig. En obeskrivlig känsla om du inte själv har upplevt den. En känsla som är både bra och dålig.
 
Att lämna Kalmar kan närmast beskrivas med hur jag kände för många år sedan på gymnasiet då jag hade ett långsdistansförhållande. Den exakta känslan jag hade när jag satt helt ensam på tåget hem. Det gjorde ont i bröstet och tårarna brände bakom ögonlocken. Det är en känsla jag bara upplevt när jag lämnat något väldigt betydelsefullt som jag inte vet när jag ska få se igen. Det är en fruktansvärd känsla som fortfarande inte riktigt har släppt även om den avtagit en del. Jag varnade för att det kunde bli pinsamt. Jag önskar ibland att jag vara bättre på att kontrollera min känslor.
 
Även om det var mindre roligt att komma hem var helgen den bästa på länge. Jag hade sett fram emot den ett bra tag och hade ärligt talat väldigt höga förhoppningar. Som tur var levde den upp till dem, gott och väl. Jag misstänker att träningsvärken i magen beror på skratten och jag är väldigt glad att jag har såna fantastiska personer i mitt liv. Det är inte alltid jag säger det och ibland kan jag glömma bort det med men jag är ändå lyckligt lottad på det planet. Jag kanske inte säger det till dem speceillt ofta men jag är så glad att jag har dem i mitt liv och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem.
 
Jag ska fortsätta vila upp mig, för även om jag trodde att jag klarade allt i helgen känner tyvärr inte kroppen riktigt likadant nu efteråt. Det kommer ta några dagar av vila innan jag är på banan igen. Men det bästa är att det var så värt det. 
 
Sofia Hjelms foto.
 

Kaffet smakar bäst i solen

Det är måndag och jag längtar redan till helgen. Jättemycket. Det positiva är att solen skiner och jag sitter i skrivande stund ute på balkongen och har precis avslutat min kopp kaffe. Den största koppen som jag har i skåpet som egentligen fyller ett par normalstora. Det är lite kallt men med ett gäng filtar blir det behagligt. Jag har saknat solen. Jag kan se Vättern från min plats på balkongen och den är fortfarande stor, frusen och vit. Jag har ändock förhoppningar om att våren inte är allt för långt bort. Jag behöver solen och värmen för att mörkret inom mig inte ska äta upp mig. Jag behöver det mer än jag egentligen önskar att jag gjorde. 
 
Imorse vaknade jag mitt i en mardröm. Inte en sådan mardröm där jag springer för mitt liv med en man med yxa efter mig. Mer en sådan mardröm som äter upp en inifrån, sakta men säkert. En sådan mardröm som antagligen kommer bli verklighet och inte kommer kunna förträngas. Det tog mig några timmar att komma upp ur sängen och sedan tryckte jag ner känslorna av hjälplöshet med ett tungt träningspass. Det verkar som att det gjorde susen då jag efteråt orkade både inhalera, duscha och få i mig lunch. Jag är glad att min kropp inte sviker mig helt idag. 
 
 
 

När jag ser ljuset

Senast jag skrev hade jag otroligt ont och de senaste veckorna har det fortsatt likadant. Jag har inte kunnat gå ut. Jag har inte kunnat träna. Jag har inte orkat ta hand om mig själv. Men så plötsligt en dag vände det. Jag fick lite mindre ont. Jag kunde träna lite smått igen. Jag kunde gå runt kvarteret. Så ja, det är något bättre nu. Jag är fortfarande väldigt trött. Igår hade jag besök och fikade, pratade och koncentrerade mig och det fick jag sota för på kvällen. Idag är jag helt slut för jag kunde inte somna på grund av en blanding av smärta och alldeles för mycket tankar. Jag hoppas morgondagen blir bättre. Jag hoppas alltid att morgondagen blir bättre. Det ska bli skönt att träffa kuratorn på tidsag. Det var ganska många veckor sedan sist och det har inte varit de lättaste veckorna som sagt.
 
Det bästa med den här veckan var gårdagen då solen sken och vi gick ut och gick längs Vättern. Jag hade helt missat att den var frusen. Jag kollade ut över detta stora vita fält och kunde inte ens föreställa mig sommaren då vi badade och njöt av värmen. Tänk vad naturen ändå är otrolig.