/ Funderingar /

När jag ser ljuset

Senast jag skrev hade jag otroligt ont och de senaste veckorna har det fortsatt likadant. Jag har inte kunnat gå ut. Jag har inte kunnat träna. Jag har inte orkat ta hand om mig själv. Men så plötsligt en dag vände det. Jag fick lite mindre ont. Jag kunde träna lite smått igen. Jag kunde gå runt kvarteret. Så ja, det är något bättre nu. Jag är fortfarande väldigt trött. Igår hade jag besök och fikade, pratade och koncentrerade mig och det fick jag sota för på kvällen. Idag är jag helt slut för jag kunde inte somna på grund av en blanding av smärta och alldeles för mycket tankar. Jag hoppas morgondagen blir bättre. Jag hoppas alltid att morgondagen blir bättre. Det ska bli skönt att träffa kuratorn på tidsag. Det var ganska många veckor sedan sist och det har inte varit de lättaste veckorna som sagt.
 
Det bästa med den här veckan var gårdagen då solen sken och vi gick ut och gick längs Vättern. Jag hade helt missat att den var frusen. Jag kollade ut över detta stora vita fält och kunde inte ens föreställa mig sommaren då vi badade och njöt av värmen. Tänk vad naturen ändå är otrolig.