Att våga vara mig själv

Jag finner det något underhållande att när jag för tre veckor sedan satt här och skrev trodde att det skulle dröja månader innan jag fick uppleva liknande glädje igen. Jag finner det också något underhållande att jag än en gång har en känsla som gnager i kroppen som närmast kan beskrivas som hemlängtan, trots att Kalmar inte har varit mitt hem på många år. Det tog inte månader, knappt ens veckor, innan jag var tillbaka. Tillbaka i staden som känns som hemma mer än någon annan stad, eller by, någonsin har gjort. I helgen var det dags igen och jag hade höga förhoppningar. Dock blev planerna lite annorlunda än vad som var tänkt och det fick mig nästan att fega ur.
 
Jag satt här hemma i fredags och tänkte att helgen var förstörd. R var sjuk vilket betydde att vi inte skulle åka till Kalmar. Vilket betydde att det inte skulle bli någon födelsedagsfest. Vilket betydde att jag inte skulle träffa alla människor som jag så såg fram emot att få träffa för första gången på flera år. Jag var nedstämd men hoppet fanns ändå om att R skulle hinna bli frisk till lördagen. Det blev han inte och jag blev förstörd.
 
Hade det varit för några månader sedan hade jag inte ens funderat. Jag hade skickat iväg ett ursäktande meddelande och förklarat att jag var för trött och hade för ont för att kunna åka iväg. Jag hade sagt att jag var ledsen och hoppats att vi skulle kunna ses snart ändå. I lördags kände jag inte så. Jag hade sagt till mig själv att jag måste utmana mig mer. Jag ville åka. Jag ville det mer än något annat just då. Jag ville träffa mina vänner och jag ville skratta och jag ville känna mig som mig själv. Så jag åkte. Jag ska inte ta all cred själv för det krävdes övertalning och pepp från flera håll och halvvägs på väg till Nässjö höll jag på att vända bilen och åka hem igen. Men jag lyckades. Jag gav mig iväg helt ensam i bilen. Och jag hade en helt fantastisk lördag och söndag. 
 
Såhär i efterhand förstår jag inte varför jag tvekade. För det är inte ofta alla parametrar stämmer. Det kommer nog aldrig mer hända att en kompis har födelsedagsfest och har bjudit nästan alla som jag saknat sedan jag slutade pluggade samtidigt som jag faktiskt mår ganska bra och känner att jag har ork att köra bil själv i några timmar. Såhär i efterhand är jag jävligt glad att jag vågade åka. Jag är jävligt glad att jag prioriterade mitt psykiska mående över eventull extra smärta. Jag är glad att jag för en gångs skull satte mig själv först. För det är otroligt svårt att vara självständig och ta bra beslut när jag dels får skuldkänslor men också blir rädd att jag inte ska klara mig själv på grund av hur jag mår. Det är svårt och det är något jag ogillar och har svårt att acceptera.
 
Så tack. Tack ni som sa åt mig att åka. Tack A för en fantastisk födelsedagsfest. Tack C för sovplats och skratt. Tack alla ni som jag träffade. Och jag tänker tacka mig själv för att jag var jävligt modig och gjorde det jag ville och struntade i att jag trodde att jag inte skulle klara det. Nu ska det bara inte sluta här.
 
 

Kaffet smakar bäst i solen

Det är måndag och jag längtar redan till helgen. Jättemycket. Det positiva är att solen skiner och jag sitter i skrivande stund ute på balkongen och har precis avslutat min kopp kaffe. Den största koppen som jag har i skåpet som egentligen fyller ett par normalstora. Det är lite kallt men med ett gäng filtar blir det behagligt. Jag har saknat solen. Jag kan se Vättern från min plats på balkongen och den är fortfarande stor, frusen och vit. Jag har ändock förhoppningar om att våren inte är allt för långt bort. Jag behöver solen och värmen för att mörkret inom mig inte ska äta upp mig. Jag behöver det mer än jag egentligen önskar att jag gjorde. 
 
Imorse vaknade jag mitt i en mardröm. Inte en sådan mardröm där jag springer för mitt liv med en man med yxa efter mig. Mer en sådan mardröm som äter upp en inifrån, sakta men säkert. En sådan mardröm som antagligen kommer bli verklighet och inte kommer kunna förträngas. Det tog mig några timmar att komma upp ur sängen och sedan tryckte jag ner känslorna av hjälplöshet med ett tungt träningspass. Det verkar som att det gjorde susen då jag efteråt orkade både inhalera, duscha och få i mig lunch. Jag är glad att min kropp inte sviker mig helt idag. 
 
 
 

När jag ser ljuset

Senast jag skrev hade jag otroligt ont och de senaste veckorna har det fortsatt likadant. Jag har inte kunnat gå ut. Jag har inte kunnat träna. Jag har inte orkat ta hand om mig själv. Men så plötsligt en dag vände det. Jag fick lite mindre ont. Jag kunde träna lite smått igen. Jag kunde gå runt kvarteret. Så ja, det är något bättre nu. Jag är fortfarande väldigt trött. Igår hade jag besök och fikade, pratade och koncentrerade mig och det fick jag sota för på kvällen. Idag är jag helt slut för jag kunde inte somna på grund av en blanding av smärta och alldeles för mycket tankar. Jag hoppas morgondagen blir bättre. Jag hoppas alltid att morgondagen blir bättre. Det ska bli skönt att träffa kuratorn på tidsag. Det var ganska många veckor sedan sist och det har inte varit de lättaste veckorna som sagt.
 
Det bästa med den här veckan var gårdagen då solen sken och vi gick ut och gick längs Vättern. Jag hade helt missat att den var frusen. Jag kollade ut över detta stora vita fält och kunde inte ens föreställa mig sommaren då vi badade och njöt av värmen. Tänk vad naturen ändå är otrolig.