Jag gör bara mitt bästa

Jag sitter på balkongen med mitt kaffe och scrollar igenom alla flöden. Solen skiner inte men det är ganska skönt ändå. Här ute kan jag åtminstone andas. Jag fastnar för något jag skrev här på bloggen för tre år sedan. Det var ett desperat inlägg där jag drömde om att få veta vad som var fel på mig. Detta var precis innan jag skulle avsluta mina stuider och börja jobba. Jag var allt annat än hoppfull trots att det är så många år sedan nu. Jag vet nu i efterhand att detta bara var månader innan jag skulle krascha. Bara månader innan jag skulle tvingas sjukskriva mig på obestämd framtid. Bara månader innan mitt liv valde en kurs utan att jag ens fick vara med och bestämma.
 
Idag är jag nästan lika desperat som då. Jag vet fortfarande inte varför jag har så ont. Jag har genomgått så många olika undersökningar, tagit så mycket prover och träffat så många läkare men ändå vet de inget mer än de gjorde den där dagen för tre år sedan. Det känns hopplöst. Jag lever i Sverige och är oftast väldigt tacksam för den vård jag får men jag kan inte känna annat än att någonstans har de misslyckats. Sjukvården kan göra så mycket fantastiska saker men ändå kan de inte ta reda på vad det är för fel på mig. Ändå kan de inte ge mig den behandling jag hade behövt för att fortfarande kunna kämpa för mina drömmar.
 
Jag vet inte riktigt vem jag är arg på. Det är inte på mitt team i Lund som gör sitt bästa för att hitta en lösning åt mig. Det är inte heller på någon av alla de läkare som undersökt mig utan att ha listat ut vad som är fel. Det är inte specifikt på något eller någon, men jag är arg. Jag är arg, besviken och ledsen för varje gång en strimma av hopp tänds, släcks den lika fort. 
 
Så vad kan jag göra? Jag kan dricka mitt kaffe. Jag kan njuta av att sommaren är på väg. Jag kan uppskatta solen och de skuggor som inte hade funnits utan den. Jag kan tänka tillbaka på det jag har lärt mig om att ta vara på tiden och acceptera min situation. Jag kan försöka trots att jag bara är så trött på allt. 
 
 

Att våga vara mig själv

Jag finner det något underhållande att när jag för tre veckor sedan satt här och skrev trodde att det skulle dröja månader innan jag fick uppleva liknande glädje igen. Jag finner det också något underhållande att jag än en gång har en känsla som gnager i kroppen som närmast kan beskrivas som hemlängtan, trots att Kalmar inte har varit mitt hem på många år. Det tog inte månader, knappt ens veckor, innan jag var tillbaka. Tillbaka i staden som känns som hemma mer än någon annan stad, eller by, någonsin har gjort. I helgen var det dags igen och jag hade höga förhoppningar. Dock blev planerna lite annorlunda än vad som var tänkt och det fick mig nästan att fega ur.
 
Jag satt här hemma i fredags och tänkte att helgen var förstörd. R var sjuk vilket betydde att vi inte skulle åka till Kalmar. Vilket betydde att det inte skulle bli någon födelsedagsfest. Vilket betydde att jag inte skulle träffa alla människor som jag så såg fram emot att få träffa för första gången på flera år. Jag var nedstämd men hoppet fanns ändå om att R skulle hinna bli frisk till lördagen. Det blev han inte och jag blev förstörd.
 
Hade det varit för några månader sedan hade jag inte ens funderat. Jag hade skickat iväg ett ursäktande meddelande och förklarat att jag var för trött och hade för ont för att kunna åka iväg. Jag hade sagt att jag var ledsen och hoppats att vi skulle kunna ses snart ändå. I lördags kände jag inte så. Jag hade sagt till mig själv att jag måste utmana mig mer. Jag ville åka. Jag ville det mer än något annat just då. Jag ville träffa mina vänner och jag ville skratta och jag ville känna mig som mig själv. Så jag åkte. Jag ska inte ta all cred själv för det krävdes övertalning och pepp från flera håll och halvvägs på väg till Nässjö höll jag på att vända bilen och åka hem igen. Men jag lyckades. Jag gav mig iväg helt ensam i bilen. Och jag hade en helt fantastisk lördag och söndag. 
 
Såhär i efterhand förstår jag inte varför jag tvekade. För det är inte ofta alla parametrar stämmer. Det kommer nog aldrig mer hända att en kompis har födelsedagsfest och har bjudit nästan alla som jag saknat sedan jag slutade pluggade samtidigt som jag faktiskt mår ganska bra och känner att jag har ork att köra bil själv i några timmar. Såhär i efterhand är jag jävligt glad att jag vågade åka. Jag är jävligt glad att jag prioriterade mitt psykiska mående över eventull extra smärta. Jag är glad att jag för en gångs skull satte mig själv först. För det är otroligt svårt att vara självständig och ta bra beslut när jag dels får skuldkänslor men också blir rädd att jag inte ska klara mig själv på grund av hur jag mår. Det är svårt och det är något jag ogillar och har svårt att acceptera.
 
Så tack. Tack ni som sa åt mig att åka. Tack A för en fantastisk födelsedagsfest. Tack C för sovplats och skratt. Tack alla ni som jag träffade. Och jag tänker tacka mig själv för att jag var jävligt modig och gjorde det jag ville och struntade i att jag trodde att jag inte skulle klara det. Nu ska det bara inte sluta här.
 
 

Kaffet smakar bäst i solen

Det är måndag och jag längtar redan till helgen. Jättemycket. Det positiva är att solen skiner och jag sitter i skrivande stund ute på balkongen och har precis avslutat min kopp kaffe. Den största koppen som jag har i skåpet som egentligen fyller ett par normalstora. Det är lite kallt men med ett gäng filtar blir det behagligt. Jag har saknat solen. Jag kan se Vättern från min plats på balkongen och den är fortfarande stor, frusen och vit. Jag har ändock förhoppningar om att våren inte är allt för långt bort. Jag behöver solen och värmen för att mörkret inom mig inte ska äta upp mig. Jag behöver det mer än jag egentligen önskar att jag gjorde. 
 
Imorse vaknade jag mitt i en mardröm. Inte en sådan mardröm där jag springer för mitt liv med en man med yxa efter mig. Mer en sådan mardröm som äter upp en inifrån, sakta men säkert. En sådan mardröm som antagligen kommer bli verklighet och inte kommer kunna förträngas. Det tog mig några timmar att komma upp ur sängen och sedan tryckte jag ner känslorna av hjälplöshet med ett tungt träningspass. Det verkar som att det gjorde susen då jag efteråt orkade både inhalera, duscha och få i mig lunch. Jag är glad att min kropp inte sviker mig helt idag.