Livet är en bergochdalbana

Jag känner att stressen över uppsatsen har satt igång på riktigt. Imorgon vid 23.59 är det deadline. Då ska det sista vara klart, och sedan är det bara att vänta. Och planera presentation. Och läsa någon annans uppsats. Och ta tag i två andra kurser. Men ändå. Det är snart slut. Snart tar jag examen!

Och ingen kan påstå att jag har haft det lätt. De här tre åren på universitetet har varit mitt livs bästa och sämsta. Jag flyttade till en ny stad, lärde känna massa ny fantastiska männsikor, var sjukskriven och ynklig en hel sommar, levde livet med mina vänner, separerade från min dåvarande pojkvän, flyttade till egen lägenhet, levde livet ett tag till, hade trevliga middagar och kvällar med en av mina bästa vänner, träffade min nuvarande pojkvän, hade en nära släkting som gick bort, flyttade till ännu en ny stad, lämnade mina vänner, började träna som en tok, fick hemska problem med lederna, flyttade in i den mysigaste lägenheten, levlde livet, drabbas av oförklarlig sjukdom och fick slutligen jobb. Verkligen en bergochdalbana och ibland trodde jag inte att jag skulle orka. Men ibland tvivlade jag inte heller det minsta. Och jag vet att jag kan. Jag vet att jag är stark. Jag vet att allt löser sig tlllslut. Ibland tenderar jag bara att glömma bort det. Och även om jag för stunden är på väg nerför banan så vet jag att det snart vänder. Det får bara gärna gå lite fortare än väntat.

Mitt andra hem

Helgen har varit sjukt bra! Men det var lite konstigt att kliva in på puben i lördags, och veta att det var den sista kvällen någonsin där. Veta att när jag gick innanför dörren var det mina sista 6 timmar i lokalen där jag har lärt känna så mycket människor, har haft så sjukt kul och även har lagt ner min själ i. Men det blev en riktigt bra kväll! En riktigt bra avslutning på det hela. Billig dricka, alla man kände var där och stämningen var toppen! Timmarna gick så fort men det var en nöjd tjej som vandrade hem på natten.

Nu håller vi tummarna för att Cårhuset kommer bli minst lika bra, men det kommer aldrig bli mitt andra hem. Inte alls på samma sätt. Men jag tycker det känns helt okej!

SPIIK-innebandy

En mycket lyckad första dag på SPIIIK-bandyn måste jag säga! Trots en hel del skador och förseningar så verkade alla vara glada och nöjda. Jag tycker om utlandsfester eftersom man träffar så mycket folk. Och det är roligt att träffa folk. Det är även roligt att träffa människor igen som man har träffat på tidigare fester. Fattar ni? Det är kul med folk och utlandsfester helt enkelt.

Bandyturneringen gick bra. Grattis till De fyra idioterna och hopppet som vann! Mer eller mindre seriöst spel bland de olika lagen. Men kul att tre av fyra lag i semifinalen var SPIIKare. Det gillar vi! Tycker överlag att folk skötte sig, även om det var kladdigt som fan överallt på golvet. Men vad hade vi väntat oss?

När mitt jobbpass var slut runt 3 cyklade jag hem, bäddade ner mig i sängen, öppnade boken och somnade. Sjukt skönt. Att dessutom inte vakna förrän vid 11.30 var awesome. Idag är det sittning som gäller! Ksnek lite CAPS om jag orkar ta mig till sovsalen. Lär i alla fall bli en toppendag det här med!